Risker med vaccination mot SARS-CoV-2 (del 13.)

 Skade-mekanism #13  Tro, vetande och vetenskap: Risker med vaccination mot SARS-CoV-2 (del 13.) (stureblomberg.blogspot.com)

DNA kan integreras i det mänskliga DNA:t. Att Injicera obearbetat genetiskt material kan sätta igång en produk-tion av DNA antikroppar.  

Röster har höjts för att de omfattande mRNA-injektionerna mot SARS-CoV-2 egentligen handlar om en genmodifiering av hela mänskligheten. Många har slagit bakut och anser detta för ”konspirationsteorier”. För närvarande före-ligger inga bevis för varken det ena eller andra. Jag skall därför här bara in-rikta mig på de nuvarande tekniska möjligheterna för att genomföra en sådan genetisk manipulering av mänskligheten. 

Att ett DNA-segment från en organism på naturlig väg kan hoppa över till en annan organism har man känt till sedan 1960-talet. Man upptäckte då att anti-biotikaresistens från tarmbakterier spreds till andra tarmbakterier via ”plasmider” som är korta, fristående, s.k. ”nakna” DNA-segment organiserade som en ring. Virus kan kan också föra in korta DNA-segment men skiljer sig på så sätt att DNA:t inte är ”naket” utan omgivet och skyddat av en kapsel bestående av proteiner. 

En transgen kallas det segment av DNA som används för att föra in gener från en organism till en annan organism. I detta fall sätts DNA in i mottagar-ens DNA. Användningen av en transgen anses vara en genteknik. Man har kommit ganska långt inom forskningen och med hjälp av transgen-teknik har man sedan 1980-talet kunnat genmodifiera både växter och djur, därav GMO-föda och syntetiskt insulin från bakterier. Inom avelsindustrin förekommer transgena fåglar (framför allt höns) och däggdjur som gris, får, get och ko. Man har t. ex. skapat en “miljögris” genom att förse denna med bakteriegener som kodar för fytas (ett enzym som frigör bundet fosfor) vilket gör att denna gris kan utvinna mer fosfor från sin föda som ger mindre fosfor i avföringen och minskar övergödningsproblemen. På grund av legala problem avlivades dessa grisar och blev aldrig en kommersiell verklighet.

Fiskar är särskilt lämpade för transgen manipulering på grund av extern be-fruktning via rommen och i dagsläget har runt 40-talet olika fiskarter modifi-erats med transgen teknik. På stark frammarsch under senaste åren har varit användandet av transgena insekter, för att förment komma tillrätta med sjukdomar som sprids via insekter.  

Transfektion är den teknik som används för att introducera främmande ge-netiskt material till däggdjursceller antingen in vitro eller in vivo och är en mycket vanlig metod inom molekylärbiologin. Det genetiska materialet be-står ofta av manipulerade plasmider eller antisense RNA. Det sistnämnda är den komplementära strängen i det dubbelsträngade DNA:t. Om man söker på ordet “transfection” på PubMed får man upp 81.529 artiklar som handlar om detta (=sökordet återfinns i titel/abstract), varav 4.058 artiklar bara under 2020, vilket antyder att detta är ett mycket “hett” forskningsfält. Om man vidare söker på YouTube med samma sökord, så får man likaledes upp en uppsjö av privata företags instruktionsvideos över hur lätt detta kan genomföras. 

Det stora problemet har varit att både cellens membran och DNA är negativt laddade och därför repelleras från varandra. Detta problem har man lyckats överkomma på kemisk väg genom att binda DNA.t till positivt laddade lipid-komplex som Lipofectamine eller TransIT. Processen är mycket enkel och förlöper i 5 steg i vilka ingår blandning av DNA + medium i 10-30 minuter och därefter inkubering i 37°C under 24-72 timmar. Därefter tar sin DNA:t in i cellcytoplasma och cellkärna och kan automatiskt integreras i mottagarens DNA. Detta är en metod som används på cellkulturer i laboratoriet. Det viktiga här är att när DNA:t hamnat intracellulärt kan det också ta sig in i cellkärnan och integreras där.    

Integrering av DNA i värdgenomet

Ett annat sätt är att använda sig av virusvektorer, där man behåller virusets skal och byter ut dess eget DNA mot det DNA, som man vill integrera i mot-tagarens genom (= den totala DNA-strukturen). Det antas att DNA:t i John-son & Johnson – och AstraZeneca-injektionen översätts till mRNA, vilket le-der till produktion av spikproteinet och anti-spik-antikroppen. Men det har varit känt sedan lång tid att virus-DNA, t. ex. från Hepatit B-virus, som kan skapa levercancer, tar sig in i cellkärnan och integreras i värdens eget genom. Detta är också vad man åstadkommer med genterapi. Både Johnson & John-son-injektionen och AstraZeneca-injektionen är utformade för att leverera dubbelsträngade DNA-fragment (ds-DNA) till cytoplasman i cellerna och dessa använder sig av virusvektorer. DNA-segmentet skulle således kunna integreras i det mänskliga genomet vilket emellertid kan få förödande konsekvenser genom att ge upphov till mutationer i väsentliga strukturgener eller mutationer, som kan leda till cancer.  

Igångsättandet av produktion av anti-DNA-antikroppar

Herrelöst DNA, som liknar spikproteinerna, kan fungera som en hapten ge-nom att binda sig till organens yta. Ensamma hapten stimulerar inte till ett immunsvar, men när de är bundna till ett protein kan de leda till autoim-muna reaktioner.

Ett tredje sätt är elektroporering, vid vilket man anlägger ett elektriskt fält och på så sätt kan tvinga det negativt laddade mRNA:t att ta sig förbi det negativt laddade cellmembranet och in i cellen. Väl där finns möjligheten att det kan gå vidare in i cellkärnan och inkorporeras i värdcellens DNA.

REF: Bona, Constantin A. and Bot, Adrian. “Genetic Immunization.” Kluwer Academic/Plenum Publishers. 2000. Pg. 9. [TEXTBOOK] 

REF: Dr. Mae Wan-Ho. “Transgenic Lines Unstable hence Illegal and inelig-ible for Protection.” 

Sture Blomberg, MD och docent