Och cancern bara försvann

Bloggaren och vännen Sven Erik Nordin som driver bloggen Svaradoktorn, där han de senaste åren skrivit om cancer och sina egna erfarenheter av cancer, har nu skrivit en bok med titeln Och cancern bara försvann. Jag har just läst boken.

Sven Eriks bok är ett typexempel på den typ av böcker som skolmedicinen vill ha censurerade, böcker där människor som kunnat bota sina sjukdomar försöker dela med sig av sina erfarenheter till sina medmänniskor. Att en skolmedicin, som så till den grad misslyckats med att stoppa den pandemi av olika metabola sjukdomar som drar fram över världen, har mage att försöka censurera detta erfarenhetsutbyte är djupt anstötligt.

I juli 2014 fick Sven Erik beskedet av sin läkare att han hade en aggressiv form av cancer i under­livet. Han fick även beskedet att hans enda chans att över­leva, var att genomgå en omfattande operation som bland annat skulle innebära att hans penis avlägsnas. Han skulle bli stympad för resten av livet.

Han bestämde sig för att inte följa läkarens råd, utan ­tackade nej till skolmedicinens behandling. Samtidigt började han att feb­rilt leta efter alternativa metoder att behandla sin cancer. Dessa efterforskningar ledde till starten av hans blogg, där han redovisar vad han funnit och sina egna erfarenheter av en alternativ behandling. Idag, fem år senare, är Sven Erik Nordin friskförklarad.

I boken berättar han om si­na erfaren­heter av att som dödsdömd cancerdrabbad lyckas hitta en egen väg till­ bot vid sidan om skolmedicinens ofta invasiva och handikappande behandlingar. Han tar också upp hur hans syn på cancer och skolmedicinens cancervård kom att dramatiskt förändras under färden.

Han skriver att ”Jag lyckades besegra cancern, men inte med hjälp av de meto­­der som den moderna läkarvetenska­pen erbjöd mig, utan med dem som jag själv hittade. Jag är givetvis glad och ­tacksam över att mot alla odds ha överlevt min cancer på ett sätt som läkarna för­klarade var omöjligt. Men jag är sam­tidigt ledsen, frustrerad, arg och förtvivlad över alla dem som inte får den möjligheten.”

Första halvan av Sven Erik Nordins bok är en skrämmande redogörelse för hur dagens auktoritetsbundna och stelbenta skolmedicin ofta ställer till med långt större skada än nytta, när man behandlar cancersjuka. Jag har i tidigare krönikor berört hur såväl läkarutbildningen, cancervården som cancerforskningen styrs av mycket stora ekonomiska intressen och hur detta har lett till att läkarkåren är nästan helt okunnig, när det gäller alternativa behandlingar och kostens betydelse för att bota sjukdomar som cancer.

Författaren låter oss, genom utdrag ur hans sjukjournaler, följa hans relationer till den dysfunktionella vård som skolmedicinen erbjuder. Fram tonar en upprörande okunnighet och arrogans mot patienter som har mod att kräva att få genomgå alternativ behandling.

Andra halvan av boken innehåller redogörelser för författarens efterforskningar rörande alternativa mindre invasiva behandlingar och vilken kost som är lämplig för en cancerpatient. Han ger även en bakgrund till hur skolmedicinen kommit att hamna så snett.

Bland annat tar författaren upp det som kallas B17 som han själv använder. Det är sedan mycket länge känt som alternativbehandling mot cancer. Första gången jag blev bekant med B17 var på 90-talet när hustrun till en tidigare medarbetare till mig fått diagnosen obotlig pancreacancer (bukspottkörtelcancer) och blivit hemskickad för att dö. Det senare visade sig vara hennes snöda lycka, för det fick henne att söka alternativ behandling. Hon hamnade på ett hälsohem som behandlade henne med just B17, vilket fick hennes cancer att gå i remission och hon fick femton friska år. Under det senaste året har inte mindre är tre av mina vänner drabbats av samma cancer och hamnat i skolmedicinens våld, med kirurgi och cellgifter. Alla är nu döda.

Som ledamot i Cancerfondens styrelse blev jag fascinerad av metoden och satte mig in i hur den fungerade. När jag berättade för ordföranden i Cancerfondens forskningsnämnd om flickan som botat sin cancer med B17, konstaterade han kort att ”då var det en feldiagnos!” Han var totalt ointresserad. Nordins erfarenhet är liknande, den som botar sin, av skolmedicinen diagnostiserade, cancer med naturliga medel, får ofta höra att det nog inte var cancer. På det sättet undviker skolmedicinen obehagliga jämförelser.

Eftersom jag själv är cancerdrabbad och inte var modig och kunnig nog för att tacka nej till skolmedicinens behandling, har jag i nu 27 år brottats med en lång rad komplikationer till följd av den stympande behandling jag fick. Inte bara ingreppet gav komplikationer, utan bristen på uppföljning och information om eventuella komplikationer, ledde till att jag fullständigt i onödan fick svåra problem som följt mig till denna dag. Jag önskar att jag haft Sven-Eriks mod och insikter den dag jag fick min diagnos. Idag hade mitt beslut blivit ett helt annat än det jag fattade 1991.

Tyvärr har boken en svaghet. Det finns inga källreferenser utan man får helt förlita sig till Sven-Eriks bedömningar av vad han hittat i sina efterforskningar. Jag finner dock det han skriver relevant. Innan man rakt upp och ner kan tillämpa det han skriver om, bör man dock skaffa sig möjligheten att gå till källorna för att göra en egen bedömning. Till det skall läggas att ingen cancer är den andra helt lik, varför Sven Eriks erfarenheter inte självklart är till hjälp för alla.

En bok som på många sätt liknar Sven Eriks är den tio år gamla bästsäljande boken Knockout av Suzanne Sommers. Den boken ger rikligt med källor och redogör för en lång rad kliniker och läkare som erbjöd alternativ behandling mot cancer 2009.

Om ni fått en cancerdiagnos bör ni läsa Sven Eriks bok och gärna även Sommers´ före beslut att gå med på skolmedicinens primitiva behandlingar. Det kommer att stärka er i diskussioner med behandlande läkare. Innan ni följer de råd om kost och alternativbehandlingar som ges i Sven Eriks bok, rekommenderar jag dock att själva går ut på nätet och läser in er på de alternativa metoderna. Det finns även gott om andra böcker som tar upp ämnet och som ger rikligt med möjligheter till fördjupade studier.

Lars Bern

 

1 reaktion på ”Och cancern bara försvann”

Kommentarer är stängda.