Människokroppen är ingen motor

En av Sveriges mest kända och i MSM (etablerade media) ofta refererade forskare inom fetma var länge skolmedicinaren professorn Stephan Rössner. Han var fram till 2009 överläkare på överviktsenheten vid Karolinska Universitetssjukhuset.

Rössner levererade för två år sedan i en tidningsintervju en arrogant klackspark och summerade hela kostfrågan med att strunta i larmen, leva allmänt vettigt och varierat och hålla tummarna! Rössner predikar alltid om att fetma orsakas av ett större intag av bränsle (kalorier) än det kroppen förbränner. Man kan säga att han i princip ser vår kropp som en motor. Det spelar egentligen ingen roll i vilken form kalorierna intas menar han, vi kan äta broccoli eller geléhallon enligt den filosofin.

Attityden att se kroppen som en motor har länge varit vanlig inom skolmedicinen. Detta är egentligen ytterst förvånande eftersom människokroppens olika beståndsdelar, till skillnad från en motor, ständigt nybildas. Det har skolmedicinen vetat länge. Deras kunskap rörande kostens inverkan på kroppen är dock ytterst rudimentär, eftersom de får marginell utbildning på det området.

Celler dör lagbundet genom den programmerade apoptosen och våra stamceller ser till att nya friska celler genast ersätter dem. Detta innebär att kroppen ständigt måste tillföras en mängd olika näringsämnen och mineraler utöver energi som byggstenar för att kunna skapa de nya cellerna. Människans och djurens metabolism är alltså något som är helt väsensskilt från en förbränningsmotor och långt mer komplext.

 

Kosten och immunförsvaret

Vårt immunförsvar har etablerats under miljontals år av evolution och har utformats utifrån den föda vi levt på och de olika mikroorganismer vi varit utsatta för. Vår kropp har lärt sig att känna igen vad som är bra för den och vad den skall försvara sig mot. Att det förhåller sig på det viset framgår tydligt av, att vilken mat människor tål varierar med var våra gener har sina rötter geografiskt. Så är t.ex. laktostoleransen långt bättre på våra nordliga breddgrader än längre söderut.

Sedan vi börjat introducera för vår kropp främmande industriprocessad mat under 1900-talet, har de metabola sjukdomarna exploderat i en pandemi över hela världen. Kanske vi om tusen år anpassat oss till delar av den maten, men nu gör den oss sjuka.

När magen krånglar och gör ont kan det vara ett tecken på att du inte känner igen ett visst födoämne. Vanligt är t.ex. känslighet mot det högförädlade vetet. I vissa fall handlar det om tarmsjukdomen celiaki s.k. glutenintolerans. Men ofta är det fråga om ren allergi mot vissa vetesorter som inte har att göra med gluten. Denna överkänslighet är en immunologisk reaktion. Det finns forskning som visar att allergin bara förkommer vid användning av modernt högförädlat billigt vete, som vårt immunsystem inte känner igen. Gammelvete (dinkel) ger inte samma allergiska reaktioner.

Redan för snart hundra år sedan visade forskaren Weston Price, i djurförsök, på stora skillnader mellan fullkornsvete rikt på mikronutrienter och mineraler jämfört raffinerat vetemjöl som var fattigt på detta. Det senare var i stort sett otjänligt som föda trots likvärdigt energiinnehåll och huvudsammansättning.

Vi vet även att en lång rad av billiga vegetabiliska oljor från Big Food som ofta även är kemiskt processade, orsakar autoimmuna inflammationer i våra blodkärl som leder till åderförfettning, hjärtinfarkter och stroke. Detsamma gäller syntetiskt framställt socker som High Fructose Corn Syrup. Man kan på detta sätt lista en rad livsmedel som ändrats på industriell väg (t.ex. GMO) och som vårt immunologiska system därför inte känner igen.

Den högre halten av giftrester från olika bekämpningsmedel i industrimaten gör inte saken bättre. Ekologiska produkter innehåller oftast mindre än en tredjedel av sådana gifter.

Allt detta utlöser reaktioner som gör oss sjuka.

 

Tre olika typer av kalorier

Utöver skillnaden att systemen i kroppen ständigt måste tillföras byggstenar för nybildning av celler och att vårt immunologiska system måste känna igen vad vi äter, så fungerar vår metabolism helt olika även när det gäller själva kaloriförbränningen.

Metabolismen av födans tre huvudbeståndsdelar fett, protein och kolhydrater är mycket olika. Enkelt uttryckt kan man säga att fetma i huvudsak orsakas av överskott av lättförbrända kolhydrater med högt glykemiskt index. De enkla kolhydraterna bryts snabbt ner i vår matsmältning till glukos och fruktos. De mer komplexa som cellulosa bryts inte ner alls utan går ut via avföringen.

Fruktosen och den glukos som inte behövs för att ge oss energi omvandlas av levern till fett som deponeras i kroppen – vi blir feta. Fruktosen ger därtill leverskador liknade dem vi får av alkohol. Eftersom leverns funktion är kritisk för vår metabola hälsa, är denna effekt väldigt negativ.

Det centrala för att bedöma hur förbränningen av olika typer av födoämnen påverkar vår kropp, är deras inverkan på vårt blodsocker. Vetenskapen på området blir allt tydligare. Den föda som hotar vår hälsa mest är den som ger kraftigt förhöjt blodsocker – alltså i huvudsak de lättförbrända kolhydraterna. Även överskott av protein kan ge en viss förhöjning av blodsockret.

Invändningen mot denna slutsats är oftast att vi är allätare och att vi har organ som hjälper oss att ta hand om kolhydraterna och de sockerarter som hamnar i blodet. Men det är inte riktigt så enkelt.

För att man skall förstå den evolutionära bakgrunden till vår förmåga att bryta ner kolhydrater med hjälp av insulin från bukspottkörteln och lagra överskottsenergin som fettvävnad, så kan vi jämföra oss med björnen.

Björnen lever företrädesvis på breddgrader där tillgången på föda varierar starkt med säsongen. Den har därför utvecklat en strategi att äta upp sig rejält på skogens sockerrika bär på eftersommaren och har som människan en metabolism som lagrar energiinnehållet som fett. Under en stor del av vintersäsongen när tillgången på föda är nästan obefintlig går björnen i ide och lever då på det lagrade fettet. Människans liknade egenskap har av evolutionen utvecklats för att vi skall ha förmåga att klara stora variationer i tillgången på föda.

När våra förfäder då och då stötte på växtlighet med t.ex. söta frukter och bär åt de sannolikt rikligt. De fortsatte även efter att de blivit mätta och höjde därmed sitt blodsocker. Detta överskott omvandlades till deponier av fett. C-vitaminet i frukterna bidrog till att det inte bildades plack i blodkärlen. Fettdeponierna gav förmåga att bättre överleva senare perioder av svält.

Det faktum att vår främsta näringsreserv är animaliskt fett är ett säkert bevis för att detta fett är en bra näring. Skolmedicinens demonisering av mättat animaliskt fett i kött och smör är med andra ord fullständigt mot vår natur.

Vårt begär efter sötsaker har den evolutionära förklaringen att det fick oss att lägga upp fettreserver för sämre tider. De människor som hade en god sådan förmåga blev livskraftigast och deras gener fördes vidare. Förr i tiden fanns därför även föreställning att mullighet var ett tecken på hälsa.

Evolutionen har på detta sätt utrustat oss med två olika drifter som reglerar vår aptit. Dels hungern och dels björnhungern, driften att med sötsaker bygga upp vår beredskapsreserv av fett. Det omättliga sötsuget beror på att sockret stimulerar samma centra i hjärnan som kokain och alltså är en beroendeframkallande drog.

Björnhungern var inget problem så länge som tillgången på sötsaker var ytterst begränsad. Efter Andra Världskriget ökade dock tillgången till billigt socker kraftigt och konsumtionen steg. Kommer ni fö ihåg schlagern Sugaretime från 1958.

Eftersom vi sällan svälter och bränner bort fettet, har överkonsumtionen av socker och annan kolhydratbaserad fetmande industrimat lett till, att vi efterhand bygger upp allt större övervikt som övergår i fetma. Industriförädlad och för vår kropp främmande föda och låga C-vitaminhalter bidrar till ökad risk för skador på blodkärl och plackbildning. Vi har då börjat utveckla första stadiet av det metabola syndromet.

Bukspottkörteln klarar till slut inte av att reglera det upprepat höga blodsockret, varför vi utvecklar insulinresistens och blir sockersjuka (diabetes 2). Kombinationen av mer inflammationer och högt blodsocker och mycket insulin ökar samtidigt cancerrisken markant.

 

Förbli frisk tills du dör

För att kunna förbli frisk tills man dör, krävs att vi så långt som möjligt efterliknar den sammansättning som vår föda hade under människans evolution och att tillförseln av söt kost är lika begränsad som den var då. Vi behöver inte sträcka oss särskilt långt bakåt i tiden, det räcker i stort sett att försöka efterlikna den kost (ekologisk) och miljö som fanns i det gamla självhushållande jordbrukssamhället. De kött- och mjölkdjur som växte upp i det samhället var friska och deras produkter hade en långt bättre näringssammansättning än dagens på kraftfoder uppfödda djur.

Låt er aldrig förledas av Big Foods kampanj mot ekologisk odling. Den kampanjen drivs bara av det faktum att denna typ av odling lämpar sig dåligt för industriell produktion och att industrin är djupt bekymrad över att vi ökar våra inköp av det ekologiska hela tiden. Det hotar deras ytterst lukrativa marknad.

Lars Bern

Kommentera