På vems sida står skolmedicinen – 2?

Evidensbaserad vård

Själva fundamentet som hela skolmedicinen vilar på är den s.k. evidensbaserade vården. Den åberopas alltid av skolmedicinens försvarare inom forskar- och läkarkåren, när någon vågar ifrågasätta skolsjukvården. Jag skrev nyligen här på bloggen om en skriftväxling på Facebook med en av dessa försvarare. Vad det handlar om är att man inte skall få använda vårdmetoder och medicinska preparat vars effekt inte är vetenskapligt bevisad. Det låter ju väldigt bra och betryggande, men hur fungerar det i den bistra verkligheten?

Det första problemet med att visa evidens, är att det ofta är ytterst komplicerat att otvetydigt kartlägga effekten av ett preparat eller en vårdmetod. Människokroppen och den miljö den lever i är ett ytterst komplext system med stora individuella variationer, som kan reagera på många olika sätt på en medicinsk intervention. Därför måste man göra mycket omfattande studier för att få fram statistiskt relevanta resultat och det kostar väldigt mycket pengar.

Följden av de stora kostnaderna för att fastställa evidens är att bara den som har mycket stora ekonomiska resurser kan finansiera denna typ av studier. Det får till konsekvens att i stort sett bara stora läkemedelsföretag som kan vältra över kostnaderna på vårdtagarna via höga priser på patenterade preparat, kan finansiera dessa omfattande studier. I vissa fall kan studier även finansieras via offentliga anslag, men den vägen är i allmänhet starkt begränsad.

Forskarna är mycket medvetna om att de stora forskningspengarna, för att ta fram och studera evidensen hos olika preparat och vårdmetoder, finns inom industrin. Det får till följd att man ofta är angelägen om att samarbeta med industrin, så att man får dem som finansiärer eller medfinansiärer i sina forskningsprojekt. Det hjälper inte att man får anslag från offentliga finansiärer eller från insamlingsfonder, man är oftast ändå beroende av industrins pengar – och man biter inte den hand som föder en.

Slutsatsen är trivial, skolmedicinens fastställande av evidens ligger i stort sett helt i händerna på industrin, exakt det som var avsikten när Rockefeller och Co drog upp strategin för dagens skolmedicin. Inom alternativmedicinen finns inte de finansiella resurserna för att kunna visa evidens. Man kan ju t.ex. inte patentera gurkmeja. Det innebär att potenta naturpreparat och alternativa regimer för att behandla och förhindra sjukdomstillstånd, i stort sett aldrig kan evidensbevisas och därför kan stämplas som kvacksalveri av skolmedicinens utövare.

 

Hur tillförlitlig är då skolmedicinens evidens?

Svaret på den rubricerade frågan är tyvärr – inte alls! Den framstående och mycket trovärdige Cochraneprofessorn Peter C. Götzche har i sina prisbelönade böcker Dödliga Mediciner och Organiserad Brottslighet samt Dödlig Psykiatri och Organiserad Förnekelse visat att industrins studier för att visa evidens, regelmässigt är från missvisande till rena bedrägerierna. Götzche är inte ensam om sina vittnesmål, det finns en rad visselblåsare som under åren skrivit böcker och artiklar på samma tema. Ett annat exempel är den svenska kirurgen docent Ralf Sundberg i hans bok Forskningsfusket bara fortsätter. Sundberg är ordförande i den nybildade Riksföreningen för Metabol Hälsa.

Det hjälper inte ens att läkemedelsföretagens fusk med evidensen och mörkande av biverkningar avslöjas och leder till mångmiljardböter. Avanserna inom industrin är så stora att dessa böter räknas som normala rörelseomkostnader och ansvariga chefer inom industrin har alltid sett till att friskriva sig själva. De som borde sättas bakom lås och bom går fria och kan obekymrat fortsätta sin verksamhet.

Det finns med andra ord en förkrossande evidens, för att den s.k. evidens som en stor del av skolmedicinen vilar på är i stort sett värdelös. Väldigt många av de preparat som marknadsförs av Big Pharma och som massförskrivs av skolmedicinens läkarkår, kvalificerar för beteckningen kvacksalveri. Låt oss titta på det preparat som är världens mest sålda räknat i pengar.

 

Statiner

En helt central del av industrins strategi för att marknadsföra olika preparat, är att medverka till att skolmedicinen sätter sjukdomsdiagnoser på i princip friska människor. På så sätt kan man motivera livstida massförskrivningar. Det handlar om att först skapa en föreställning, om att vissa uppmätta medicinska analysdata är en indikator på överhängande hälsorisker, för att sedan livslångt ordinera ett preparat som sägs minska dessa risker.

Den medicinska analys som fått mest uppmärksamhet under det senaste halvseklet, är analysen av kolesterolhalten i blodet. Den underliggande hypotesen är att högt kolesterol ger upphov till åderförfettning och därmed är orsaken bakom hjärt-kärlsjukligheten som är den vanligaste dödsorsaken i dagens samhälle. Den står för vart tredje dödsfall.

Bakgrunden till hypotesen är att analyser av åderförfettningar visar att dessa består av uppbyggnad av förträngningar i kärlväggarna fyllda med kolesterol. Därifrån har skolmedicinen dragit slutsatsen att orsaken till förträngningarna är kolesterolet och då främst det s.k. onda LDL-kolesterolet. Baserat på denna, som det senare visat sig förhastade slutsats, har industrin tagit fram ett preparat kallat statiner som sänker kolesterolhalten i blodet.

Sedan slutet av 1990-talet har skolsjukvården massförskrivit statiner till såväl riskgrupper som helt friska som en prevention mot åderförfettning. Idag står hundratals miljoner människor på denna medicinering och den mest sålda medicinen i historien är statinen Lipitor från Pfizer. Den hade, när patentet gick ut för fyra år sedan, sålts för 141.000.000.000 USD. Statiner rör sig alltså om en produkt värd hundratals miljarder dollar för Big Pharma.

Senare tids forskning har visat att skolmedicinen tagit fel på hönan och ägget – orsaken till åderförfettningen är inte kolesterol utan inflammationer i blodkärlen som ger ärrbildningar. Dessa försöker kroppen läka med just kolesterol. Så att skylla åderförfettningen på kolesterolet är som att skylla eldsvådor på brandsoldater.

Orsakerna bakom inflammationerna kan vara många, men mest framträdande är rökning, stress, miljögifter och olämplig kost som socker och industrioljor. Eftersom kolesterol är en av de viktigaste byggstenarna i vår kropp, utgör inte en hög kolesterolhalt något hälsoproblem (med undantag av ärftliga sjukliga förändringar), så länge som vi inte utsätter kroppen för det som orsakar inflammationer. En lång rad forskningsrapporter visar f.ö. att personer med höga kolesterolhalter är friskast och lever längst. Senast publicerade en rad forskare, med svensken Uffe Ravnskov som förstanamn, en metastudie som visade just detta.

Trots helt övertygande evidens har inte skolmedicinen tagit till sig detta faktum. Man fortsätter att skrämma patienter med höga kolesterolvärden in i ett bruk av statiner som har en lång rad ytterst allvarliga biverkningar, där muskelvärk och påskyndat åldrande är de vanligaste. Jag har i min nära omgivning exempel på en bekant som fått allvarliga leverskador och en 94 år gammal kvinna som höll på att dö akut efter att en skolmedicinare ordinerat statinbehandling. Det senare givetvis fullständigt vansinne.

Till stöd för fortsatt statinbehandling anför skolmedicinen studier som visar på en ytterst liten effekt på risken för död i hjärtinfarkt. Vad man nogsamt inte mäter är den totala dödligheten för dem som behandlas med statiner i jämförelse med de som är obehandlade. Skulle man ta den totala dödligheten så talar det mesta för att den lilla fördelen med statiner försvinner helt. Biverkningarna leder till anda hälsoproblem som blandas samman med vanliga ålderskrämpor och som leder till en tidigare död.

Om man spekulerar i orsaken bakom den lilla positiva effekten av statinbehandling så är min gissning att det har mycket lite att göra med en lägre kolesterolhalt, utan beror på statinernas svaga antiinflammatoriska egenskaper. Samma effekt skulle därför kunna uppnås med intag av lite acetylsalicylsyra (aspirin) eller en daglig promenad på någon halvtimme.

Med de enorma ekonomiska intressen som är inblandade i bruket av statiner måste vi räkna med att industrin investerar stora ekonomiska resurser i att upprätthålla den falska kolesterolhypotesen. Avanserna är allt för stora för att industrin skall dra tillbaka dessa preparat. Det gäller att till varje pris få skolmedicinens läkarkår att fortsätta förskrivningen av de i princip värdelösa och farliga statinerna. Kåranda och trycket från skolmedicinens opinionsbildare innebär att läkare som insett att statiner är farliga och verkningslösa inte vågar avvika, utan fortsätter ordinera. De riktigt allvarliga hälsoeffekterna av en långvarig massförskrivning av statiner har sannolikt vi ännu inte kunnat se.

 

Fortsättning följer

Lars Bern