Varför vidtar inte regeringen åtgärder mot skräpmaten från Big Food?

Inflammation spelar en huvudroll vid en rad kroniska sjukdomar. Och en starkt bidragande orsak till inflammationerna är västerländsk skräpmat med mycket socker, vitt mjöl och processade fetter. Även rökning, dålig luft och stress kan orsaka inflammationer.

I dagens SvD skriver allmänläkaren Helena Dreber, ST-läkaren i pediatrik Anna Gunnerbeck, docent Erik Hemmingsson och allmänläkaren Lars Jerdén om att samhället måste Bekämpa skräpmat – annars väntar tsunami av ohälsa. Deras inlägg är mycket viktigt och helt i linje med vad vår nya Riksförening för Metabol Hälsakommer att verka för.

 

Det krävs krafttag från politiskt håll

Artikelförfattarna skriver bl.a. att våra politiker länge har förhalat konkreta åtgärder för att minska fetmans utbredning. Folkhälsominister Gabriel Wikström har haft en avvaktande inställning och hänvisat till den nyligen publicerade utredningen. Nu är det upp till bevis för regeringen genom att agera kraftfullt, i enlighet med utredningens förslag, så att vi förebygger livsstilsrelaterad ohälsa, speciellt på landsbygden och i städernas miljonprogram.

En av de mest uppenbara åtgärder som ­behövs för att främja goda matvanor, och därmed förebygga övervikt och fetma, är att ­verka för att näringsrik och nyttig mat görs till det enkla, billiga och självklara alter­nativet. I dag är det tyvärr en realitet att mot­satsen, det vill säga skräpmaten, rik på ­socker, fett och salt, är det billigaste och mest tillgängliga alternativet, vilket främjar en över­konsumtion.

Genom att grundligt gå igenom och publicera den omfattande mängd data som finns hos Jordbruksverket gällande all svensk matproduktion sedan 1960, har vi sett en alarmerande ökning av processad och ultra-processad mat (så kallad skräpmat, till exempel ­godis, läsk och chips).

Detta är produkter som innehåller minimalt med näring men som är rika på kalorier av det slag som ger dålig mättnad. Som exempel kan nämnas att läsk­produktionen ökat från 22 till 92 liter per person och år. Liknande ökningar har skett gällande godis och chips.

Tillsammans med tobaken är det dessa produkter som matindustrin tjänar mest pengar på. Det är därför föga förvånande att det framför allt är skräpmaten som aggressivt marknadsförs, till exempel godis och läsk till våra barn.

Skräpmaten har således genererat väldigt god vinst för matindustrin, men den har även inneburit en extremt stor förlust för samhället och drabbade individer. Detta är ett markant marknadsmisslyckande, så kallad negativ externalitet, vilket innebär att kostnaden för skräpmaten inte bärs av konsument eller producent, utan av en tredje part, det vill säga samhället, inklusive en redan hårt belastad sjukvård.

Utredningen slår även fast att eftersom matindustrin inte verkar kapabel till själv­sanering så är reglering ett potent och tillgängligt verktyg. Vi bör inte tveka att använda reglering av ideologiska eller politiska principskäl utan agera pragmatiskt för att lösa den ohållbara och problematiska situation vi har i dag.

Under väldigt lång tid har vi lagt ansvaret för fetma och övervikt på individer. Detta har inte lett någonstans utan har bara ökat skuld- och skambeläggandet av en redan utsatt grupp. Självklart har alla individer ett personligt ansvar för sin hälsa och livsstil, men våra val påverkas också av tillgänglighet, marknadsföring och pris. Det är nu hög tid att ­belysa samhällets och inte minst matindustrins roll i den ökade uppkomsten av vällevnadssjukdomar såsom fetma, diabetes och karies, och att låta priset på skadliga mat­produkter spegla hela dess kostnad.

Världen över med WHO i spetsen höjs nu röster om att det behövs ett politiskt ledarskap med insatser på samhällsnivå för att minska vår ohälsosamma livsstil (WHO menar att uppåt en tredjedel av jordens befolkning visar tecken på övervikt). Finland, Storbritannien och Mexiko är exempel på länder som har infört eller planerar att införa punktskatt på skadliga livsmedel såsom läsk.

Givet det vi vet om de skadliga effekterna av en hög läskkonsumtion kan man fråga sig om det är rimligt att vi har samma moms på läsk (12 procent) som på frukt & grönsaker? Det finns nu flera studier, till exempel från ­Mexiko och Berkeley i USA, som tydligt visar att konsumtionen av just läsk sjunker även på längre sikt (två år) om man höjer priset (till exempel en höjning av momsen till 25 procent). Dessutom sjunker konsumtionen mest i utsatta grupper, det vill säga de grupper där ohälsan är som mest utbredd.

Att fortsätta på inslagen väg, det vill säga med minimala insatser eller ytterligare utredningar, är naturligtvis inte hållbart för en ­regering som har som avsikt att minimera hälso­klyftorna inom en generation. Vi undrar hur regeringen tänker sig denna ­vision utan att ta ett krafttag kring livsstil och fetma, där förekomsten är dubbelt så hög i ­socialt utsatta områden jämfört med rikare områden.

Reglering mot matindustrin, där industrin själva måste bära kostnaden för deras produkters skadeverkan, följer i samma fotspår som andra framgångsrika regleringar, till exem­pel rökning och trängselskatt. Att göra det lättare för människor, speciellt i utsatta områden, att äta mer balanserat och hälsosamt är inte ett överdrivet förmynderi, utan tvärtom sund folkhälsopolitik som utgår från befintlig vetenskap.

Om regeringen fortsätter att förhala konkreta åtgärder så bör vi räkna med att den tsunami av ohälsa som sköljt över USA och Storbritannien kommer drabba oss också, och att kostnaden knappast kommer att ­stanna vid 70 miljarder per år.

Vi har all förvarning som krävs för att agera, och vi vet vad som fungerar. Det är dags för våra politiker att visa ledarskap och ta fajten med matindustrin så att vi alla, oavsett klasstillhörighet, ska ha vettiga möjligheter att leva i balans.

Författarnas text från SvD har redigerats något./red

Kommentera